Sidor

🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵🎵

Hej du och alla!

Jag har precis spelat en truddelutt på min nya flöjt! Jag bara älskar min Native American Flute som hittade hela vägen till mitt hjärta! Det började säkert långt före att jag blev uppmärksam på det hela då jag egentligen alltid älskat indianmusik men för den delen trodde jag aldrig att själv skulle kunna spela flöjt. 

Du vet hur det kan vara då saker som har hänt i vår barndom ligger nånstans djupt i vår kropp och i vår själ och skaver, svider och därur det sipprar ut negativa idéer och känslor om att det där kan inte jag och kanske till och med att jag är totalt värdelös på musik, ett hopplöst omusikaliskt fall. Snacka om begränsningar om och hur dessa begränsningar formligen minskar vårat livsutrymme och dödar glädjen långt innan den ens hunnit ge sig till känna! Vår lust och vår lekfullhet trycks ner hur långt som helst i fotknölarna. Det här har blivit ett tydligt drama för mig som jag inte tycker tjänar ett gott syfte och jag har börjat fundera och ifrågasatt det hela.

Vad är det då som har hänt och vad är det som gör att jag inte har gett mig hän och vågat prova på olika musikaliska alternativ utan istället backat undan? Varför har jag alltid tyckt att jag inte kan sjunga och varför har jag alltid känt att jag varit omusikalisk och inte ens tyckt att jag kunnat hålla takten. 

Jag har ju egentligen aldrig kastat mig ut i musikens spännande värld och hittat min ton som ger mig en känsla av kontakt och samhörighet med musiken. Javisst jag spelade blockflöjt när jag gick i skolan men det minns jag faktiskt ingenting av förutom kanske att blockflöjten var gulbeigeaktig. Jag har inget minne av att jag tyckte att det var kul eller att jag såg fram emot lektionerna. Sen har jag ju också spelat piano. Ja jisses här finns det fler minnen! Och förklaringar på mina blockeringar!

När det var dags att välja instrument efter att jag genomlevt tiden med blockflöjten funderade jag på att spela gitarr. Hursomvar så hade vi ett vackert piano i vår familj som min pappa spelat på då han var liten. Kanske var det så att farmor min hade förhoppningar om att eftersom pappa min inte förverkligade drömmen om att bli pianisten i Garsås kören så kanske det var en god ide att jag skulle pröva lyckan. Farmors röst hade en fantastisk klarhet och jag tror inte att nån kunde vara oberörd då hon tog ton. Farmor sjöng verkligen från hjärtat och hennes röst klingade så rent och självklar. 

Jag tänker att kanske sådana här faktorer påverkade mitt val av instrument. Efter en del funderingar valde jag att lära mig spela piano. Min pianolärare blev sedermera mannen som ledde Garsåskören. En äldre man som gav mig pianostycken i läxa. Jag hade en pianobok som jag lärde mig spela ur och när jag spelat upp läxan för honom så gav han mig stjärnor i boken. Han ritade i max fem stjärnor och fem stjärnor var högsta och bästa betyget. Jag spelade piano i några år och fick stjärnor i min bok. Inte heller här har jag nått minne av att det var särskilt kul att spela piano men det var ju såklart roligt att få beröm för dessa stjärnor i boken så jag var ett fogligt barn och tränade och tränade för att få dessa fem stjärnor. Ochhursom så kom det en dag då min pianolärare förnöjt sa att det nu var dags för mig att spela piano i Mora kyrka! 

Den prestationsångest jag fick var ju ingen höjdare direkt och tränande blev ju än mer kravfyllt. Jag minns att jag spelade i Mora kyrka vid två tillfällen. Men jag minns bara en av gångerna och det var nog helt enkelt för att den gången var en ren mardröm faktiskt. Jag tog min uppgift att spela i kyrkan på fullaste allvar och var jätte nervös. När dagen kom var kyrkan full med folk. Farmor, farfar. pappa, mamma, bror, faster, mina kusiner ja du vet. Vad mer kan jag säga där kan man tro att pressen på mig var toppad men plötsligt händer det som gör det hela till en oförglömlig hädelse som jag aldrig har lyckats förtränga! 

Det är strax min tur att spela mitt pianostycke och det är bara en tjej före mig.  Hon är i min ålder och jag tippar på att jag då gick i sjuan. Jag minns att hon har ett enormt långt och vacker hår och hon går rakryggad fram till pianot. Jag tittar på henne och tror knappt mina öron då hon börjar spela piano som en Gudinna. Ja det var nåt helt enormt! Alltså vilken begåvning! Hela kyrkan sitter förtrollad och lyssnar till detta underbarn. Och där sitter jag och är fullt medveten om att jag inte alls har denna talang och kontakt med pianot. Utan min drivkraft hade istället mest varit att få de fem stjärnorna och berömmet som medföljde.

Jag vet egentligen inte hur jag lyckades ta mig fram till pianot efter henne och hennes storverk men på nåt sätt valde jag att inte rusa ut ur kyrkan utan göra min plikt. Och du kan ju gissa hur det gick .Jag var så nervös att jag spelade fel på en gång. Sånt som bara inte får hända. Jag försöker ta nya tag och börjar spela och spelar fel igen. Istället för att bara svimma eller nåt så tar jag nya tag och spelar ingen och denna tredje gången flyter det på och jag genomför hela mitt musikstycke. Känslan efteråt var verkligen ingen höjdare och det spelade liksom ingen roll hur mycket mina föräldrar sa att jag var duktig osv jag kände mig total tillintetgjord. Efter den här upplevelse kände jag inte direkt nåt större längtan till mitt piano och om jag hade haft nån behållning innan så försvann den känslan rätt rejält. 

När jag gick i åttan slutade spela piano då det inte längre fanns någonting där. Jag vet inte hur många vuxna som sa åt mig att jag skulle komma att ångra mig då jag blivit stor för att jag slutat spela piano. Fick ofta höra att jag har pianofingrar då jag har långa fingrar men jag kan ärligt säga av egen erfarenhet att det finns ingen koppling mellan långa fingrar och pianotalang! Jag är idag 47 år och jag har inte ångrat en sekund att jag slutade spela piano! Istället är jag glad och stolt över unga jag som slog näven i pianot och bad de fem stjärnorna i pianoboken att flyga och fara. Tyvärr efter detta så la jag musicerandet på hyllan helt och drog slutsatsen att spela musik inte är nåt för mig. Nu när jag tittar i backspegeln är det ju tydligt att detta är ett vanligt sätt att hantera jobbiga saker som dock gör att vi ibland väljer omvägar istället för att våga prova. Men som tur var kan vi plötsligt upptäcka någonting som väcker vår längtan och vi beslutar oss för att nu är rädslornas tid förbi. Here I come!

För mig kom denna stunden då jag började känna längtan efter att trumma! Det var då jag tog mod till mig att följa mitt hjärta och fick en stor trumma specialgjord till mig. Det var nu jag började synkronisera min trumma med mitt hjärtas slag. Mycket intressant för mig som tidigare följt noter som nån annan skrivit och försökt hitta min passion i det. Det kanske funkar för många men inte för mig. Frihet är det absolut viktigaste för mig och det kanske jag kan tacka min pianotid för då det blev så tydligt för mig att den fasta strukturen kan vara väldigt kvävande och i andra sammanhang en viktig faktor. 

Men den starkaste musikaliska känslan har jag fått tillsammans med min flöjt. För inte så länge sen visste jag inte om att det här sättet att spela flöjt fanns. Det var när en god vän till mig började spela flöjt då jag var på besök. Han har flera olika flöjter som kallas Native Flutes. Ljudet i de här flöjterna är helt fantastiskt och berörde mig direkt och jag kände längtan att själv spela flöjt. Dessa flöjter kallas också Heartflutes - Hjärtflöjtar då man spelar fritt direkt från hjärtat utan noter. Man låter liksom intellektet vila och fingrarna röra sig fritt över flöjten och ut kommer underbara toner. Det här sättet att spela är ju balsam för min själ! Här finns inga rätt eller fel eller några betygssystem! Det är jag och min flöjt som blir ett och känslorna styr mina fingrars upptäcktsresa på min flöjt! 

Jag skickade såklart omgående efter en av dessa Native Flutes och vi lär nu känna varandra allt mer och jag känner en glädje och längtan efter att spela på min flöjt. Och jag har även spelat tillsammans med mina goda vänner och det är första gången i mitt liv jag vågat vara så sårbar och trygg att jag tillsammans med två till personer bildat ett musikaliskt uttryck. Ja det är så befriande och det spränger gamla begränsningar och det väcker min själ. Jag och min flöjt = SANT!🌞🌞🌞

Allt gott!