Sidor

På bergets spetsiga topp jag nu står. Vinden är stark och jag får kämpa för att inte rubbas av dess kraft. Utsikten är magnifik och det känns som jag ser allt som går att se och mer därtill.

De gröna skogarna som för min blick breder ut sig och intar mark. Alla vatten jag ser som fulla med liv är. Långt långt borta jag samhällen kan skönja. Molnen jag ser som smyckar himlavalvet med en sån självklarhet i sin existens. Jag insuper allt jag ser och känner mig som Ett med allt. Det är vackert. Moder Jord och Fader Himmel så vackra är.

En kall vind plötsligt slår mot min kind och jag i ett slag mig så liten känner. Jag blir alltmer medveten om att jag står här på bergets högsta topp alldeles ensam jag här står.

Bergets kyla och karghet sprider sig alltmer genom min kropp. Kylan får mina fötter att vilja springa därifrån och åter vandra i den ljuvligt doftande ängen nedanför. Jag tittar försiktigt ner och beskådar blommorna och gräsets färgprakt. Jag får nästan svindel då jag inser hur högt jag klättrat för att nå detta massiva bergets topp.

Tvivlet börjar slå rot och jag kan inte låta bli att undra om detta verkligen var så klokt att klättra så högt för att kunna stå här på bergets topp. Helt själv står jag här och ingen mig ser men ändå så känner jag att Allt mig kan se.

Ensamheten ger sig till känna och kryper allt längre in i mitt hjärta. Olustkänslan stiger och det känns som att jag håller på att sugas ner i ett stort svart hål. Jag vinglar till och behöver fokusera mig allt jag kan för att inte utför berget falla.

Rädslan tar mig i besittning allt mer och mitt mod är snabbt obefintligt. Jag känner darrningar som sprider sig utmed hela min kropp. Jag förstår att det enda jag just nu kan göra är att lägga mig ner för att inte falla. Jag är rädd. Jag är riktigt rädd.

Samtidigt vet jag att det endast är rädslan som kan få mig att falla. Jag tittar snabbt upp mot Skyn för att be om hjälp. Då plötsligt bryts tystnaden av kraftiga vingslag. Jag har aldrig tidigare hört nåt liknande och jag försöker förskräckt se vad som sker.

Men innan jag hunnit få en uppfattning om situationen känner jag hur nånting bakifrån griper tag i mina kläder och jag märker hur mina fötter förlorar fast mark.

Allt går så snabbt så jag hinner inte göra motstånd. När jag försiktigt tittar åt sidorna ser jag vingar så stora och med sån väldig kraft att det övergår mitt förstånd. Hur är detta möjligt. Jag flyger. Jag flyger med denna fågel. Jag flyger hur är detta möjligt.

Jag upptäcker att rädslan helt lämnat min kropp och istället börjar förvånansvärt en känsla av tillit göra sig allt starkare. Också glädjen börjar sprida sig i hela mig när jag tittar ut över det storslagna mästerverk som är vår Moder Jord.

Vi flyger högre och högre och allt på Moder Jord mindre för min blick blir. Jag känner mig helt trygg och jag förstår att detta är en stor Gåva jag nu får. Att med denna enorma fågel få flyga och uppleva detta vackra som är helt bortom orden. Det är en upplevelse bortom allt.

Vidare vi tar oss fram allt längre upp i Skyn. Jag har ingen aning om vart detta ska sluta men det jag känner i hela min själ är att jag med glädje och förväntan följer denna fågel vart dit han än för mig. För det här är mer än jag någonsin vågat drömma om!

Så flyg du vackra fågel flyg med mig i dina klor! Jag följer dig full med tillit och med glädje jag dig följer mot okända mål!